Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och var mycket vänlig; men han sade icke mycket, och
framför elden, som glödde i kakelugnen, satt katten Kolmodin och
stirrade dystert på sin herre. Martin och Maria sutto tysta
och sågo på varandra och kände sig beklämda. Ty de hade
mer än en gång hört föräldrarna säga, att farbror Abraham
icke var någon lycklig människa, och att han aldrig var
riktigt glad.
VII.
Så var då det nya året inne. Den almanacka, som Martin
hade givit sin far i julklapp, hade röda pärmar, medan den
gamla hade blå. Och Martin fann med förundran och
missräkning, att detta var den enda skillnad han kunde se mellan
det nya och det gamla året, att dagarna gingo som de förr
hade gått, med klockringning och snö och mulen himmel,
med leda vid de gamla lekarna och de gamla sagorna och med
längtan efter att bli stor. Den tiden längtade han efter, men
fruktade den också. Ty modern hade så ofta pekat på
lumpgubben, som hade sett bättre dagar, och sagt, att om Martin
inte ville äta upp sin välling eller sin ölsupa och eljes vara en
snäll och duktig gosse, så skulle han komma att bli just en
sådan lumpgubbe när han blev stor. Men när modern talade
så, då snördes hans bröst samman, och han såg sig själv i
skymningen smyga in genom porten med en påse på ryggen
och peta i soptunnan med en svart käpp, medan far och mor
och syster och mormor sutto tillsammans kring lampan som
förr. Ty det föll honom aldrig in att tänka, att hans hem
kunde upplösas och skingras.
Det föll snö, mycket snö. Drivorna växte, och det blev
gnistrande kallt. Martin fick hålla sig inne med abcbok och
multiplikationstabell, med färglåda och sprattelgubbar och alla
de redan vissnande härligheter som julen lämnat efter sig.
Men bland sprattelgubbarna fanns det en, som hette Eöda
Turken, och som han höll mera av än de andra, ty farbror
Abraham, som hade givit honom den, hade sagt, att det var
den lustigaste sprattelgubbe i hela världen. ”Ser du,” hade
han sagt en kväll, ”i och för sig är det ju varken lustigt eller
märkvärdigt, att en pappgubbe sprattlar, när man rycker i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
