Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som på människornas språk kallas för stöld, och som han hade
fått lida så mycket för.
Inifrån land kom en spräcklig anka simmande, lockad av
skorpbitarna, i spetsen för en flock ungar, gråbruna, dunigt
ludna och med små pärlklara, svarta råttögon. Ett par små
flickor med böcker i händerna, på väg till skolan, stannade
och betraktade dem med förtjusning och häpnad. — ”Titta,
är det råttor?” — ”Nej, du ser väl att det är fåglar.” — ”Tänk
att de inte är rädda för vattnet!”
”Det är ankungar”, upplyste Blom. Och han tillade i
undervisande ton:
”Di ä skapta till att gå i vatten. Det är inte mera
märkvärdigt att di går i vatten än att fiskarna simmar.”
”Tänk!” sade den största flickan.
Och de sprungo sin väg med små hopp.
Blom erinrade sig en saga, som han en gång hade läst i
en skolbok, om en ful ankunge som blev förvandlad till svan.
Han sökte efter en tillämpning på sig själv och fann den delvis
i sin förvandling nyss på rakstugan och i kortvaruhandeln,
men det föreföll honom inte fullt tillräckligt, och han
mumlade för sig själv, medan han fortsatte över bron:
”Vänta, di ska få se! Vänta bara”...
Det var mycket varmt, och då han kom på andra sidan
om bron, där nässlorna och kardborrarna stodo gråa av damm
utmed vägkanten, tog han av sig kavajen, stack käppkryckan
genom hängaren, slängde den över axeln och gick vidare utåt
Liljeholmsvägen visslande på en munter melodi.
Ett stycke framför honom gick en ung kvinna med ett
knyte i handen, och han skyndade på sina steg för att få se
hur hon såg ut framifrån. Och då han kom henne närmare,
stod hjärtat med ens nästan stilla i hans bröst, ty han tyckte
att det var Edit. I detsamma vände hon sig om.
”Nej, se Valdemar!”
Sedan det första uttrycket av överraskning väl försvunnit
från hennes ansikte, smålog hon vänligt och tycktes icke
obehagligt berörd av att se honom. Hon skulle gå till en
bekant, som bodde litet längre bort, och de följdes åt. Han
fann henne förändrad, fylligare än förr och rödare i hyn, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
