- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1920 / 28, Författare från 1900-talets början. 1 /
325

(1921) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

\*""" *" II ■»■i mammmmtmmm mm>•*

Johannes

och styrkan som kom musklerna att svälla. Så var den saken
klar — och varför skulle inte Johannes kunna gifta sig, han
som kunde lyfta en räl på mitten och gå med en tunna råg
uppför kvarntrappan sen han själv svängt den över nacken?

Nu kom de goda tiderna. Det blev kolkörning och
skogsavverkning i stor skala nere i den fattiga socknen. Mastträden
föllo först, så kom den medelstora skogen och sist pitpropsen i
milliontals fot. Sågarna arbetade och de fattiga förtjänade
pengar, men de rika förtjänade mera, ty de hade ju satt arbetet
i gång.

I en isbelagd backe stjälpte Johannisas lass. Han kom
under och bröt högra armen och hans lurviga ölänning, som
han köpt för 90 kronor, blev så illa åtgången, att han måste
sälja den till slaktarn för 45. Men inom 14 dar hade Johannes
köpt en ny ölänning och gick med högra armen i band och
lassade på med vänstra — och det var ändå stockar som voro
12 tum i lilländan. Pitpropsen var som tändstickor — och då
han körde kol satt han framme på ryssen, svart som en
mor ian och sjöng i svängarna, medan den nya ölänningen
travade som på en kapplöpningsbana och isen stänkte om
hans hovar.

Det var vackert att se hur kolkörartåget kom fram som
en svart orm ur den vita skogen. Det ångade om de små
hästarna och stybbdammet låg som en rök över och efter
alltsammans. Fast det hör strängt taget inte hit.

Men så småningom blev det sämre med förtjänsten.
Konkurrensen blev större. Körarna sålde sina hästar och började
arbeta med lastning vid järnvägsstationen.

Johannes kom ner och talade med inspektoren och bad att
få lasta ensam. Eljest behövdes det åtminstone två att lasta
en vagn med stockar, sliprar eller plank. Han fick det — och
vi äro där nu. Nu lastar han — inte alls efter 8 timmars
arbetsdag, utan som en fri man (något så när), när och så mycket
han vill. Han har lastat ihop ett eget hem med en
trädgårdstäppa och ett potatisland framför. Han vill inte ha någon
kamrat, ty han vill lita bara på sig själv. Han lastar två vagnar
på dygnet, ty han har Smålands hela seniga energi
koncentrerad i sin lilla jättekropp.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:44:15 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl2/28/0325.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free