Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’Kr’""’"""**""""""—«■
Ur Storgården
toppen av berget i öster flammar ännu röd som en
valborgs-mässeld.
Då sjunker solen bakom Mässans skogskontur. I
detsamma slocknar elden på toppen, som om vidundret blåst ut
den med ett kallt andedrag eller slukat den i sitt vida gråa gap.
Och kvällen mörknar snabbt till natt. — —
En stund senare. Jag går och väntar på månuppgången.
Himlen är klar. Endast i nordost, nära klinten där elden
brann, sticker ett tjockt moln upp bakom skogen och stiger
sakta över synranden. Det är som ett böljande rökmoln —
som om en stor ugn låge däruppe på höjden, mitt inne i
skogen —■ som om en jätte hölle på att smälta något grant där.
Och rökmolnet vältrar allt större mot rymden och färgas
småningom gult på undersidan av skenet från den osynliga
ugnen — allt bjärtare gult mot det blå som börjar skymta
mellan molnet och skogen. Och genom hål i den mörka
skogsväggen, mellan de högsta trädens stammar och kronor, tränga
gyllene glimtar fram. Det tycks snart vara färdigt nu, det där
som smältes i ugnen; rökmolnet skiftar allt grannare och stiger
allt snabbare — nu blir det fritt från skogsbrynet, svävar sakta
upp i rymden, bort över åsen, och bleknar.
Där kommer ingen rök mer. I stället färgas den svarta
skogskonturen gul med en svag skiftning i rött; den är som
ett påtänt papper, kolnat svart ini, med den trasiga, naggade
kanten glödgad. Och så höjer sig ett stort bländande gult klot
bakom trädkronorna — en glödande guldkula som kommer
direkt ur smältugnen därinne i dunklet. En ballong, full av
lysande gas, vilkens sken strömmar ut genom det genomskinliga
omhöljet.
Den stiger, stiger. Närmast omkring skiftar rymden i klart
gröngult, en jämn rundel kantad av en rostbrun valk, mot
vilken dunklets vågor slå, tysta, djupa, gråblåa. —
Nu står månen över sjön och kastar sitt bleka och kalla
blågröna ljus över himmel och jord, över de skvalpande
vågorna, över de röda byggnaderna på udden, över skogar och
åkrar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
