Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
/ , — — - —
,.o-..c*
■■■■■■ .;*<
äktenskaplig kärlek. De hade varit allt för varandra. Den
eljest så plikttrogne gamle prästen kunde, när hustrun var
klen eller av något skäl önskade hans närvaro, visa en glömska
av tjänsten och allt, en liksom blind och döv slapphet, som
hos en mindre aktad och vördad församlingsherde skulle väckt
både klander och åtlöje. Ännu som vithåriga åldringar kysstes
de som nyförlovade och sutto ofta hand i hand, som vore de
rädda att tappa bort varandra. — Men ingen kunde ta illa upp.
Gubben och gumman Schaaf kringstrålades av ett slags
lutherskevangelisk helgongloria. Dock hade de vandrat så förteget,
så ödmjukt och förnämt på en gång, sin väg genom livet och
alltid hållit jämna steg. Man kunde nu också tro, att de ännu
voro lika levande båda, eller lika döda — gubben i kistan,
gumman vid hans fötter. Lika främmande här, lika långt borta.
Men det fanns andra som visste att göra sig gällande.
Man väntade nu den för dagen tjänstförrättande
ämbets-brodern, som skulle representera biskopen i egenskap av
stiftets nye senior, prosten och andlige ledamoten av kungl.
nordst järneorden, teologie och filosofie doktorn Jonas Peter
Amandus Somling.
Plötsligt stegrades sorlet, tvärsänktes så lika plötsligt och
blev ett sus av hemlighetsfullt dämpade röster.
Bjällror klingade utanför, och alla packade sig kring
rutorna. Uppför den nakna, rimfrostglittrande björkallén, som
för stormen västerifrån bugade inåt gården, körde prosten
Som-lings stora tvåspända kursläde på argt gnisslande medar fram
till sorgehuset. — Det var visserligen barvinter med endast
bristfälligt före, där vattengölarna frusit till småkrusig och kullrig
is. Men prosten kom som han helst ville, med ljudande
bjäller-kransar och gungande slädnät på de svarta, blanka parhästarna.
Schaafs fosterdotter — en grå och knotig halvgammal
flicka — samt tillförordnade vice pastorn — en ung, smidig
präst med knivskarpt ansikte — klämde sig skyndsamt ut till
stora trappan, slogo upp dörrarna på vid gavel trots kylan
och hälsade vördnadsfullt den ivrigt väntade välkommen. —
Allas hjässor sänktes och med samfälld ansträngning tryckte
sig ungdomsskaran in i förstugans vrår och upp i vindstrappan,
för att ge tillbörligt rum åt den nykomne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
