Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Brik började genast med munspelet: ”Lugn vilar sjön . . .”
Det var ohyggligt hett och de kommo ingenstans.
— Vi är i lä, mente Georg, och ville sticka ut en åra, men
han stukades strax av Fabian, som satt vid rodret:
— Man ror inte i en segelbåt.
De drevo sakta förbi en slätprick, där kådan sprack ut
av hettan. Erik hängde framme i fören, spelade, njöt och
svettades.
Stockholmsbåten svängde in i en stolt lov. Kapten stod
rak i blå kläder och guldgalonerad mössa uppe på bryggan,
och det osade biffstek ur middagsröret. Stenarna i hökarns
båt rullade om varandra i svallet, och Erik blev våt till sin
stora förtjusning.
Så kom då äntligen en liten fläkt, varm som ur pipen på
en kaffepanna. Seglet svällde ut i en mjuk, smekande bukt,
och det porlade vänligt vid stäven.
— Det går! skrek Erik, och Georg satt i skjortärmarna
och fnittrade av hänförelse.
De voro mitt ute på den lilla stadsfjärden, vars
eklummiga och vassiga stränder voro strödda med små vita villor och
röda lador. En stor vacker fjäril följde dem envist och lekte
mot en fläck på seglet, alldeles som om den varit en blomma.
Över kyrkan i stan stod en vit, lustig molngubbe.
Yattenporlet blev allt muntrare, och skotet skar in i
handen på Fabian, så att han måste lägga det om årtullen.
Nu voro de redan i sundet till den stora fjärden.
Zinktornet på borgmästarns hus syntes inte längre. Molngubben
över stan hade vuxit och blivit gr ålur vig.
Georg pekade föröver, där den stora fjärden gick över i
en annan och mumlade högtidligt:
— Ser ni, där syns inte land.
Alla som ha en droppe sjömansblod i sina ådror, veta
vilka vidder som horisontens fj ärr blå vattenlinje öppnar för
fantasien. Pojkarna sutto stumma och stirrade, där
strandskogarnas molnlätta strimmor löpte ut i ett soligt intet.
Då lät det som om någon rullat stora stenar på
bergshöjderna akteröver. Den vackra, vita f järiln var plötsligt borta.
Vattnet mörknade och sprutade in i bogen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
