Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pojkarna hängde sig vid kölribborna och andades mellan
.j öar na.
— Håll fast bara, vi driver ner pä holmen! röt Georg,
men i samma stund såg han, att de skulle driva förbi; och
blixtlikt slog det honom, att det vore omöjligt att simma, om
de finge sjöarna tvärs. De måste ge sig av i tid. Han kämpade
några sekunder mot skräcken att släppa taget och kasta sig
ut i svallet. Så slet han loss Eriks små nävar, som sutto
klamrade till kölen.
— Du måste simma, Erik! Det är inte alls långt!
— Jag törs inte! Jag törs inte! skrek Erik och högg åter
tag i båten.
Georg blev rasande och högg till honom över fingrarna,
så skinnet sprack.
— Ge dig i väg, din sabla kruka!
Fabian plaskade redan mitt i det vita skummet på vågen
framför dem. Erik gav sig efter och Georg var den siste, som
kastade loss.
Erik var fyllig och lätt i blus och kortbyxor, och han
simmade som en fisk. Han började redan köra om Fabian,
som sträckte ut näven efter honom. Men då var Georg där
och gav Fabian ett slag för örat, så han lät bli.
Efter en stund kom Georg efter de andra, för han var
mager och simmade tungt. Uppe på vågtopparna såg han genom
vattenstänket, att det ännu var långt till holmen. Annars
knogade han blundande och halvdränkt med kläderna smetade
som fjättrar kring kroppen. Var gång han kunde öppna
munnen kved han över köldvärken i armar och ben. Och
för var våg tänkte han: Nu orkar jag inte längre. Nu är
det slut, nu är det slut. Men armar och ben arbetade ändå
vidare.
Nu såg han, hur de båda andra började kliva på den
långgrunda sandstranden, tumlande för sjöarna. Eäddad, räddad,
tänkte han domnande och slöt ögonen, nära att gå under på
tron, att han själv hade fast mark under fotterna. Men
strup-krampen vid en svår kallsup väckte honom till liv igen, och
han arbetade sig stönande och rosslande fram till brotten.
Han måste krypa upp i land på armar och knän.
12 — Nationallitteratur. XXIX.
193
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
