Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Tänk, vad det går ändå! ropade han för att bli modig
och gjorde ett nytt försök, som lyckades.
Men sjön blev nu allt högre och högre. Vattnet började
slå in akteröver. Georg kröp till Fabian.
— Vi måste allt försöka vända ändå, för annars kommer
vi säkert inte hem till midda’n.
Fabian lydde. Ökan krängde över, så flera stenar rullade
ur, och en väldig sjö slog in över stäven. Till all lycka revs
skotet ur handen på Fabian, och seglet flög ut och smällde som
en piska i stormen. Fabian släppte rodret och stod med ett
stelnat hånlöje och stirrade på seglet, som redan började flyga
sönder. Först när Georg skulle hugga rodret, kom han sig av
ilskan:
— Ge tusan i rodret och gör dig inte viktig!
Georg stirrade åt alla håll ut över den gråskummiga,
fräsande vattenvidden. Långt borta syntes en liten granholme.
— Försök att hålla på holmen, Fabian!
— Det har jag tänkt på hela tiden, röt Fabian, som alltid
fann sig.
Farten minskades, sen seglet blåst från masten, och de
hunno inte undan för sjöarna. Ökan började fyllas. Erik satt
till magen i botten vattnet och umgicks med en kallsup. Georg
hackade tänder och tänkte på, att nu skulle man få ovett,
för man blött ner sig. Det blev nog alldeles omöjligt att komma
hem till middan. Vi måste hitta på något. . . Men då såg han
Fabian i ansiktet, och där var något som gjorde honom rädd.
Det kändes alldeles, som han sväljt ett stort isstycke, och en
stämma frågade plötsligt klart och högt inom honom: Hur går
det med Erik, du, hur skall det gå med Erik?
Han kröp fram och tog Erik i handen.
— Jerker lilla, det är inte farligt, det är inte alls farligt.
I samma ögonblick kom en jättevåg, som alldeles fyllde
ökan, och de stodo till magen i det iskalla vattnet, medan båten
sjönk under dem. Erik gav till ett gällt, isande skrik och
hängde sig vid Georg, som satte knät på relingen och började
simma, halvkvävd av de yrande sjöarna. Då krängde ökan
om, så stenarna ramlade ur, och hon for upp som ett skott
med buken i vädret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
