Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lade han och lät Erik dra fram dynor och kuddar, så han låg
som i en säng och styrde med stortån.
— Ja, men det är stört omöjligt, Fabian, för jollen låg
uppdragen i lä, envisades Georg.
— Håll käft, och låt mig röka i fred, din ynkrygg! Är
det inte tid att laga middag snart?
Fabian hade tagit sitt parti. Han mådde gott och gav
tusan i allt.
Georg kröp ner i ruffen igen och satt på sammetsdynorna
och grubblade med huvudet i händerna, Han var dyster och
missmodig, ty han kände, att allt inte var, som det skulle vara.
Han led av sin maktlöshet men inte ärelystet utan sakligt.
Det var det bättre vetandet, som kränktes i honom.
Fabian hade genast i början gjort sig till kapten, och
ingen hade det fallit in att bråka om den saken. Några goda
och listiga förslag och snatteriet av färgpytsarna hade givit
honom ett sken av förbluffande förutseende. Men Georg
började se klart i saken nu. Fabian var nog bra till att slå grodor
i folk, för fräck och knepig var han. Men det där hjälpte
honom inte alls på sjön, vid seglingen. Sjön fick man allt
ta på annat sätt, den. Där fick man inte vara lat och göra
allt på känn, för då kunde det ta hus i helsike. Och nu på
sista tiden, så dög Fabian visst inte ens till tjuvknepen, för
vällevnaden hade gjort honom slö för alla faror, och han var
inte alls så lömsk och bra som förut. Han satt bara och åt
och drack och rökte och utdelade befallningar: — Pumpa! Det
pumpades. — Duka! Det dukades. — Diska! Det diskades.
Och han rökte vidare och gick an och skällde, den tusan. Men gud
vet, om han ens skulle fått upp storseglet eller surrat ankaret,
om det kommit till kritan. Och kompass och sjökort det såg
han då aldrig åt, så det var minsann en guds lycka att vädret
varit så vackert, annars hade de väl seglat i åkern för längesen.
Redan strax efter den stora middagen hos greve
Leer-housen hade Georgs lidande börjat. Den gången var det förstås
inte värre än att de mötte en stor vacker kutter full med
skålande och skrattande herrar i vita sveaters; och den fetaste
och rödaste av allesammans, som satt vid rodret, reste sig upp
och knöt näven åt pojkarna cch ropade:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
