Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hon tänkte på Magnus om det månne var sant, att han
ville studera och var för fin för en simpel och fattig bondflicka ?
Ja, tänkte hon, han vårar inte mig, annars hade han väl
nånstins sagt ett ord om å giftas. Dum har jag varit, som bara
gått och trott att det skulle bli så, vet jag vem han vill ha
och vad han tänker!
— Nå Hanna, tror hon mig nu?
— Ja.
— Säg: ja, Frans.
— Ja, Frans.
Och Frans talade och övertalade, reste och kom igen,
far tjabbade bitti och sent, och så blev det ja efter bara tre
dars betänketid.
När han rest med ja-ordet, grät hon först men till sist
blev hon lugn och nöjd, då hade det klarnat för henne att
hon handlat rätt. Hela tiden vid allt som sedan skett, vid
mors tårar och prostens förmaningar hade hon vetat att om
hon bara orkade tänka igenom allting igen, så var det rätt
och riktigt vad hon tänkte göra.
Den vissheten var hennes tröst och styrka, var gång det
kom för henne, att hon inte ville ha Frans egentligen. Det
var rätt, därför att det var svårt, och det svåra och det rätta
var detsamma. Men i dag, efter det hon suttit och räknat
över alla världsliga fördelar med giftet, då vacklade plötsligt,
märkte hon, hennes visshet om att hon handlade rätt. Ty
hur kunde det på samma gång bringa henne världsliga fördelar
och vara rätt? Den, som målade ut det så bra för sig, som
Hanna på lasset i dag, den hittade inte vägen till sitt hjärtas
offerplats. Den fick snöpligen hålla sig till det, som rost och
mal förtär, det man kunde hålla i handen och stoppa i munnen.
Hon fylldes av ett slags trots. Nu är det, som det är,
och jag får gör mitt bästa och hålla efter mal och rost, så
det inget förtär, tänkte hon.
När hon vikit ned på stora häradsvägen, mötte hon sin
morbror, kommuna lordförarn i Ljungheda socken, Anders
Petter i Vitamossen. Han gick bredvid ett dynglass och såg
lika adlig och ärevördig ut, som när han satt i kyrka eller
höll stämma. När han blev Hanna varse, sade han ett ord
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
