Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till sina oxar, och de stannade ögonblickligen med största
tacksamhet.
— Det var längesen, började han, att jag såg de. Och
det har hänt mönna ting dessemellan.
— I har ju varit sjuker, sade Hanna generad. Så gott
det var, att I har kommit opp igen. Hur mår flickerna?
— Flickerna di reder sig till bröllop på Åsen, sade han,
och bakar ostekaka och smörbakelser, och sömmerska har di
haft hemma, och fått nya klänningar båda två. Men en vet
allri förrän i sista stund, om de får för sig, att de ska resa
eller ej. Kanske kommer vi alla, kanske kommer ingen. Ingen
ordning här, säger jag, som katten, som blev utkastad
julafton.
Med dessa smått spefulla ord syftade han på sitt livs
olycka och tunga börda. För sju år sedan steg hustrun upp
från mannens sida en morgon, gick efter yxan och höjde den
i plötsligt vanvett mot honom. Han värjde sig, och hugget
tog på vigselringen, men hann inte hindra, att hon rusade
ner till brunnen och störtade sig ner . . . Den ena dottern var
då sjutton år, den andra femton. Efter den dagen voro de
lite svaga, som folk sade, de skydde människor och ruvade
över olyckan som hänt. Den äldsta satt nu med ett barn, som
hon inte hade far åt, och tillsammans skötte de gårdens
innesysslor, så pass de förmådde. På Anders Petter själv märktes
först långsamt verkan av händelsen. Det visade sig att, när
sjukdom kom på, var där inte den kraften att stå emot, man
kunnat vänta, och lunginflammationen nu på våren hade tagit
ganska hårt. Välståndet i hemmet tärdes starkt av
läkar-arvoden och badortsresor. Men med allt detta var hans gård
en av de bäst skötta i socknen, hans åkrar jämnast, hans
skördar tidigast och vackrast bärgade. Han var en Job som
bröt sten, när det blev för gruvligt, hellre än att skrapa sig
med stenskärvor. I de famntjocka höga stengärdena kring
hans släta åkrar låg en del av hans livskraft och det mesta
av hans smärta.
— Hälsa di från mig, att di gärna kan komma, sade
Hanna litet skyggt.
— Ber du inte mig? frågade han med sitt sorgbundna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
