Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mare. Gammalt folk menade, att han inte vågade visa sig,
emedan han hade oförsonade brott på sitt samvete, men de
historierna hade avspelat sig, innan Hanna föddes och om
hon erinrat sig någon antydan därom, hade hon tänkt, att
det var väl med det pratet likasom med Stina Snabb. Men
likväl blev hon rädd för gubben, där han satt i sängen inne
i kammaren. Gamla brukade alltid krypa ihop inför döden,
men han föreföll ännu vid sjuttiosju att vara lika väldig som
Frans vid trettiosju. Hans hull var slappt och dött, man såg
att han varit slagrörd. Denna förfallna gamla hydda, så nära
sitt sammanstörtande och sin förvandling, var heller inte
riktigt snygg, trots att besöket var väntat. Gumman, liten och
rörlig, snusbrun och rynkig, sprang omkring och gjorde
uppmärksam på allt obehagligt. Men när en ble utkörd ur sitt
hus och fick flytta ner i ett sånt härje så. Däremellan
sysslade hennes tankar med Hannas kistor, och hon avbröt ideligen
Hannas mödosamma samtal med gubben med frågor om
innehållet, om när hon skulle packa upp, och var hon hade
nyckeln. — Va säger du, har du inte nyckeln me de?
— Nej, vad skulle det tjäna till, när jag ändå inte ska
packa upp, förrän jag kommer hit på allvare.
— Ha, ha! lät Frans och även från ruinen kom ett ljud,
som skulle föreställa skratt. Gumman fnurrade till och
lämnade rummet. Så fort hon var utom dörren, blev gubben med
ens livligare, han makade sig bättre upp i sängen och böjde
sig fram för att titta på Hanna.
— Är du van att rykta gamla? frågade han.
— Nej, men jag tyr väl lära mig, om I tränger hjälp.
— Ja, sir du, sade gubben, ja sa sä de en ting. Fast
hon ser hörker ut, så tror jag hon tryter rätt vad det är,
knall och fall så att säga.
— Hoppas inte på det far, hon är så illbattig, så hon
lever nog över oss allihop, di vill inte ha henne varsken
i himmelen eller helvete, och Frans skrattade gott åt sitt
skämt.
— Säger du det? suckade gubben och nu gick det
äntligen upp för Hanna, att de talade om makan och modern.
— Tror inte far för resten, att fru Adamson får annat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
