Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mary hörde till dem.
Hennes benstomme var tilltagen efter andra mått än dem,
som tillhandahållas i statarkojor och tor par stugor. Ett smalt
bäcken, smala vrister och små händer, ett litet nätt ansikte
med en näsa, som slutade i en lustigt retsam spets, ett par
bruna ögon, där livsnyfikenheten spelade ett lockande och
farligt solo, två rader små gnagartänder, som höllo sig så vita,
att man nödgades taga till hypotesen om en tandborstes
tillvaro bland hennes enkla toalettutensilier. Det hon närmast
påminde en opartisk betraktare om var en liten skåpmus, med
de där pigga, spelande ögonen och de små tänderna, med de
kvicka rörelserna och de där små händerna, som bibehöllo sin
näpenhet, även när de handskades med kökets avfall.
Hon kom i tjänsten en höst, när Dick var tjugofem år.
En av hennes sysslor bestod i att passa upp i drängstugan.
Hon gjorde det på ett särskilt sätt. Där var lätthet i allt hos
henne. Hon langade in tallrikar, temuggar och rykande fat
med ett uttryck, som om karlarnes rovdjursaptit var en
ständig källa för hennes glada förundran, som om hon sade: Hur
i Herrans namn kan ni äta så mycket? Var i all världen tar
alla dessa kvantiteter vägen? Där var alltid skratt bland
männen, när hon svepte in genom dörren. Där var alltid ett:
vänta lite, ha inte så bråttom, när hon svepte ut igen och i
dörren slungade åt dem en sista liten förolämpning genom
att vrida på huvudet och visa dem sin impertinenta näsa.
Och ändock fick Mary ej några riktiga vänner. Att
frun-timmerna ej tyckte om henne, kunde knappast förvåna.
Märkligare var det, att ej heller karlarna brydde sig om henne. De
tyckte om att skämta och retas med henne. Men därvid
stannade det. Ingen ville ens skryta med att han tagit henne om
livet och kysst henne. Instinkten sade dem, att hennes blod
ej var deras. Och hos mänskor, som ständigt trampa Guds
nakna jord, blir instinkten säker och stark som myrans.
Sådana små hybrider som Mary höra ingenstans riktigt
hemma. Med sina små trippande steg söka de lösa det omöjliga
tyngdlagsproblemet att hålla den ena foten bland trätofflor
och dyngstövlar, den andra bland lackskor och höga klackar.
Det går — till dess de falla. Där ligger i deras natur något,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
