Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Till fattighus och fattigvård gick vägen för de båda som
stannade hemma, men fjorton år gammal vandrade Elias ut
till livets arbete framåt samma vägar, som fadern åkt en
sommarnatt på friarefärd först ett farväl på kyrkogården, där
far nu vilade bredvid farfar under det gemensamma
minnesordet: i dag mig, i morgon dig. —
Sedan genom Hobos nordmarker, genom Stenby, där
Vargen mördat den gamle förvildade bonden, genom
Källar-halsen, där Matts Olovsson stod grinande vid grinden till sin
lönnkrögaregård, förbi Skräddars, där Jakobsson bor, fri från
mord och mened, han har en främmande kvinna hos sig nu,
medan hustrun sitter på cellerna för att hon svurit falskt
mot Vargen. Hade inte Elias från barndomen vuxit upp i ett
manligt lugn mot hotet från vildfolket kring Norr sjöns
stränder, skulle han väl ha sett spöken mitt i dagsljuset, när han
gick fram genom bygder, som burit skräck och fasa i så många
år. Men ingen bävan för sådant fanns hos honom, han visste
alltför noga besked om vad som varit, världen var väl inte
annorlunda, och det som var måste väl vara, självklart och
naturligt, så långt han kunde förstå.
Vägen gick genom Lindesby och Rösberga gårdar, vid
grindarna hängde inga kvällslediga pojkar och flickor, där
stod bara en gammal undantagsgubbe och tittade långt
efter honom, han hade en gång sett Söråkers Tomas fara åt
samma håll.
Hemmets luft blev allt tunnare, vid Bjursjö mötte redan
den främmande världen, och vid avtagsvägen åt Ovissmossen
stannade Elias och såg sig om, utan tårar, endast med ett
allvar i ögonen, som kom från släktens urgamla djup.
Mörk var Ovissmossen, tungt brusade Finnskogens dunkla
kronor, det skulle vara vår, men ännu lågo drivorna våta
och gråa av smuts mellan bergväggar och stenhällar här inne.
Börjelstorp är snart alldeles sammanfallet, Finnerödja biter
sig envist fast i backen, Packatorp börjar svartna av ålder,
och lilla Pepinitti har inte något namn alls för Elias, han
känner inte till det, de flesta sagor och sägner och historier,
som en gång varit levande här kring varje liten stuga vid
vägkanten, äro döda för honom, den gamla tiden har vuxit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
