Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
11« ■ ■■—■■— — "■ ■■■ " — .- "■ ....* "" -S»’
Ur Herr von Hanoken
utseende ha varit hotfullt, ty prostinnan kom före och befallde
mig skyndsamt till bostonbordet.
I och för sig var detta en synnerlig heder, eftersom mina
medspelare voro prosten själv, kyrkoherden i Eker sta och
brukspatron S., den framfusige ynglingens far. Jag lämnade
salen med rätt mycken éclat, och tog min plats. Spelet gick
illa. Mellan givningarna bjöds ur en bål, varvid jag icke var
van men tyckte mig nu böra göra som de gamla. Snart
be-gynte korten få ett underligt utseende, dock tör jag ha spelat
på ingivelse, ty jag började vinna. Men för var gång jag såg
upp, stod Märta och herr S. i dörren, han med armen kring
hennes liv eller i någon annan förtrolig ställning. Det kom
så regelbundet som Apostlarna i en Niirnberger klocka. Att
det gjorde mig jaloux, vill jag icke förneka, men svartsjukan
skulle icke ha drivit mig till ytterligheter om den ej fått
bistånd av allehanda förryckta tankar. Det föll mig in, att detta
var ett prov, som anordnats för att komma underfund med
mina känslor cch tänkesätt. Ja, jag ställde det i samband
med min hemlighetsfulla börd, och menade, att man ville
pröva, huruvida jag hade vatten eller blod i ådrorna. Den
tanken satte punkt för all besinning. Jag slängde korten i
bordet och ropade: D—n partere mig, om jag tål att en simpel
adelsman huttlar med mig! Och med de orden rusade jag ut
i salen, grep Märta kring livet, stötte S. omilt för bröstet,
gast-kramade min flicka och kysste henne.
Man tänke sig uppträdet! Har jag förut liknat
prostgården vid en bikupa, så må jag nu kalla den ett getingbo.
Till en början urskilde jag ej annat än en oreda av ansikten
och händer och ett fasligt stim. Men snart hörde jag
bålge-tingen själv surra i öronen och att den stack mig i
öronlapparna, kan jag försäkra. Jag släppte flickan och slog omkring
mig, men hur det nu var, fick prostinnan mig i kragen och
jag befann mig i lilla skänkrummet. Där fick jag veta, vad
en fattig yngling är värd, som icke sväljer sina stora tankar
som sovel på nådebrödet. Jag gav icke tappt i förstone utan
skrek emot just som en kråkunge kraxar emot gammelkråkan.
Gud vet, vad jag hasplade ur mig för dumheter, ty rätt vad
det var, såg jag prostinnan halvliggande över strykbrädan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
