Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■■■■■■■ ..... ■ ......- " ■-—–––––––––-
Ur Herr von Hanoken
arter lovsjöng den okändes sätt och framför allt hans utseende.
Till sist blev det kaptenen för brokigt och han gav henne en
snubba, sägande:
Hon pratar som den blinde om färgen. Vad har lilla
mamsellen för begrepp om manlig skönhet, som är barnfödd och
fostrad i Karlstad? Där visas väl inte mycket av den sorten,
allra minst för en flicka, som har karlskräck.
Vartill mamsell Arrenander punktligt genmälte:
Att jag har karlskräck kan nog vara sant, Gud ske pris.
Och därför tackar jag evigt min kära mamma och min kära
pappa. Men vad det anbelangar, att det inte skulle finnas
sköna manspersoner i Karlstad, så tar kapten fel.
Och sannerligen, började inte fjollan räkna upp allt yngre
välvuxet mankön i sin fädernestad, för var och en nogsamt
angivande dess särskilda förtjänst och icke utelämnande, det
jag tror, den allra simplaste boddräng, blott han hade något
kroppsligt att skryta med. Till sist blev henne Karlstad för
trångt och hon begynte kretsa över hela Vänerskusten från
Kristinehamn till Åmål, ja, ända ned till Göteborg stack hon
av. Det visade sig att hon gjort vidsträckta resor för sin kära
pappas räkning, som varit ullhandlare i tiden, varför hon hade
noga reda på de olika gårdarnas fårbestånd. Får och ynglingar
delade broderligt hennes intresse och hade jag som en annan
Tummetott kunnat intränga i det hjärnkontoret, så hade jag
visst råkat mitt upp i själva Arkadien, där gudomliga herdar
valla sina hjordar.
Under det att mamsellen pladdrade, mörknade von
Haneken allt mer och jag förstod, att främlingens ord började
göra sin verkan. Kaptenen hade så småningom kommit till
den övertygelsen, att man velat förolämpa honom, och vi hade
således ett stort oväder i faggorna. Kaptenskan burrade upp
sig som en höna före åskväder, beredd att taga skurarna,
varifrån de än kommo. Adolphen stöp plötsligt ihop som en
halv-fyllder mjölsäck väl vetande att vis inertiæ var hans bästa
försvar. Och den stackars Nora nöp mig oupphörligen i armen
och småfnissade av ängslan. Ty kaptenens oväder voro
hiskliga framför allt på grund av deras oberäknelighet; ingen
visste, var de skulle slå ned eller med vilka konsekvenser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
