Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
V ––- „ - - i‘S#
Hjalmar Bergman
och väckte druckenboltarnas ambition. Två av dem fingo en
tämligen god om än svajande hållning och den tredje gjorde
ock sina försök. Alla tre utbrusto samfällt:
Mam-sell Ar-re-nan-der! Mjuka tjänare!
Härvid skulle en bugning exekveras, vilken dock föll illa
ut, så att den stackars moran hade all möda att hålla sig
upprätt. Kaptenen brast i ett elakt skratt. Adolphen kuttrade
och själva kaptenskan måste le åt eländet. Men främlingen
hade en missnöjd min och drog sig hastigt tillbaka, som om
han funnit uppträdet vämjeligt, vilket det ju också var. Den
beskedliga mamsellen kom emellertid moran till hjälp,
uppreste de fallne och tog Emil på sin lott, under det att moran
fick lotsa Olof och Lars mot trappan. Kaptenens hånskratt
skar mamsellen i själen och hon ropade:
Ack se då, hur snällt de gå! Tro icke genast det värsta,
herr kapten! Det är mitt eget fel, som lämnat dem vind för
våg i det rackarns Karlstad! Se bara, hur fogliga de äro!
Men det skulle hon icke ha sagt, ty när nu morans båda
skyddslingar märkte, att Emil framvaggades i den huldas
armar, förnyades svartsjukan. De gjorde plötsligt helt om
och satte sina knutna nävar under den lycklige rivalens näsa.
Omkastningen bragte moran på fall och snart lågo de
allesammans, mamsellen inbegripen, i en enda röra. Kaptenens
hånskratt skallade mot skyn. Jag gjorde ett försök att reda
härvan, men fastnade själv däri, vilket bekom mig ganska
illa. En förstummad och förblindad vrede rådde: ej ett ord
yttrades, men fötter och nävar arbetade flinkt, och jag
oskyldige som råkat falla tvärs över mamsellen och moran, fick
upptill pröva bourgeoisiens och nedtill allmogens
fruktansvärda krafter. En katastrof tycktes oundviklig. Trots
stundens plåga erinrade jag mig med ökad fasa gästgivarens bistra
uppsyn och hans släggehänder, som hela dagen synts hotfullt
knutna.
Då inträffade någonting, som kan giva anledning till
vidlyftiga spekulationer över den mänskliga naturen. Luften
fylldes med ens av himmelska toner, oändligen smäktande cch
vemodiga. De silade ned som en mild dagg över våra
upphettade sinnen och kommo så oväntade och obegripliga, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
