Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i»!♦■■■■■» m ■ .......... ’■■■—■ ■ - ■ — 1 " " ■’ 1*
Ur Herr von Hancken
vi alla plötsligt och samtidigt slaknade och vordo stilla.
Varifrån härrörde detta välljud, som gjorde ett så brått slut på
vår djuriska ilska? Man vänte sig icke något under! Tonerna
flöto fram ur en flöjt, som den hemlighetsfulle främlingen,
sittande på sin fönsterbräda, trakterade med oförliknelig
virtuositet. Så småningom redde vi ut våra lemmar och satte
oss upp. Jag hörde mamsellen viska: Ack Emil, detta är den
himmelska kärleken! Varvid hon dock tog fel på person och
kramade min hand. Eljest förnams endast ljudet av
snyft-ningar och — det måste sägas — plötsliga hickningar. De tre
kumpanerna gräto. Mamsellen grät, jag grät. Om moran,
den grova människan, blandade sina tårar med våra, vill jag
lämna osagt, men på var sitt fotsteg sutto kusk och postiljon
i ställningar som visade rörelse, för att icke säga förkrosselse.
Och var hördes nu kaptenens elaka skratt? Hans huvud vilade
i händerna och pipskägget pekade rakt ut, för var gång han
svalde tysta tårar. Leonora och hennes mor hade fattat
varandras händer.
Ja, denne nye Orfeusen firade en triumf! Dock tror jag
icke att hans skicklighet hade största parten däri utan snarare
då den förunderliga sorgmodighet, varmed han klämde fram
sina toner. Jag minns, att jag blev alldeles orkeslöst ledsen.
Och om någon i den stunden öppnat mig en grav, hade jag
slunkit i jorden, kvick som en daggmask och utan annan
önskan än att B. B. Carlander måtte vara slut för tid och
evighet. Vad de andra kände vet jag icke, men tör det ha
varit något liknande. Sakta och varligt reste vi oss, stödjande
varandra som bröder. De tre kumpanerna krokade armarna
kring varandras halsar och stapplade saktmodigt mot trappan.
Mamsellen och moran gingo bakom med utbredda armar,
färdiga att ta emot. Allt gick dock väl och de tre försvunno i
dörröppningen. Mamsellen neg djupt och riktade sitt
förgråtna ansikte mot spelmannen, som dock syntes oberörd.
Strax därpå upphörde han att speia och stängde sitt fönster.
Även de andra fönstren stängdes och en djup tystnad bredde
sig över gården.
Ingen hade tänkt på att bereda mig en sovplats och jag
hade icke lust att tigga någon. För resten hade jag rakt ingen-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
