Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ting emot att tillbringa juninatten under min Noras fönster.
Jag spankulerade av och an och såg gästgivarn jämte kusken
och postiljonen försvinna i kökshuset. Alltså var jag allena.
Jag mediterade en stund och spekulerade över musikens makt.
Var det nu inte besynnerligt att vi allesammans togo till lipen ?
Men alla ha vi väl våra lönnliga gråtaskäl, som ogärna vidgås.
Utan se vi hellre att någon sorglig låt eller annat finurligt
och vemodsfullt konststycke orsakar svagheten. Jag tänker
i skrivande stund på min yngste son, som hade tandvärk,
vilken smärta kära far skulle lindra med en saga. Men då
gråten icke lät sig stillas, yttrade han: Jag gråter för trollf-n
och inte något för tandf-n.
Sit venia verbo.
Så var då den dagen hart när till ända men hade ännu
en händelse i beredskap. Bäst jag gick där och funderade,
föll det mig in, att jag kunde ta mig en tupplur i diligensen.
Det började bli rätt skumt och jag stod redan med foten på
steget, då jag på vagnsbotten upptäckte en nedhukad gestalt,
som med händerna famlade under sätets dynor. Ännu en
druckenbolt, tänkte jag, och kände vämjelse vid mitt köns
svagheter. Jag grep honom omilt i skuldran och sade:
Skäms icke herrn att vara så drucken?
Vartill han med timid stämma genmälte:
Ack, jag ber om tillgift, men jag är alls icke drucken och
kan desto mindre vara det, som jag aldrig i livet smakat en
droppe starkt.
Därpå förtalde han sitt äventyr, som var bedrövligt.
Han hade påstigit diligensen redan i Kristinehamn och först
vid ett senare skjutshåll hade de tre herrarna tillstött. Från
början något beskänkte hade de underhållit elden med
ständigt nytt bränsle och snart nog råkat i det tillstånd, som visat
sig. Kusk och postil jon hade rikligen trakterats, vilket haft
till följd upprepade rastningar och dröjsmål. Allt hade väl
dock gått an, om icke de tre herrarna råkat i luven på
varandra, varvid icke få knuffar och slag drabbade den oskyldige
fjärde. Jag frågade, hur han kunnat tillåta någonting sådant,
men han svarade helt beskedligt:
Ack, de ville mig ju icke något ont. Men hur skulle tre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
