Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
li.—«–––––––——––––––––––––––––-V*
Ur Gäster ooh Främlingar
med Eöda korsets flagga och jag gick ned för att hjälpa honom
att hissa den, ty jag såg, att han var alltför medtagen av
förskräckelse för att kunna göra det eller något annat. Men
han hade i alla fall mycket att uträtta — hela den vanliga
kretsgången av dagliga plikter och arbeten skulle fullgöras
och det lika bra som vanligt, fastän de händer, som gjorde
dem och de vilka mottogo deras frukt, kanske om ett par
timmar skulle vara livlösa.
Men, tänkte jag, medan jag vattnade hästarna — ty i
sådana stunder brukar man vara fallen för att tänka på denna
livets sällsamma, ohyggliga likgiltighet för döden — men det
skulle alls ingenting ändra i det tingens rullande hjul, som
tillvaron välver, nya händer skulle genast gripa tag, där våra
fallit ned, och kretsgången rulla vidare utan ett enda hak
eller en endaste lucka, utan att någonting i verkligheten hänt.
Och medan jag tänkte detta, rullade jag mekaniskt min
del av det genom att hjälpa tjänaren att ställa i ordning
utomhus, liksom den gamle doktorn genom att gå sin vanliga
morgonrond och syster Maria med att ge sina sjuklingar deras första
mål för dagen, fastän de sannolikt icke skulle få uppleva det
andra, och sedan med att göra i ordning frukosten åt oss.
Hela tiden vi åto dundrade kanonerna oupphörligt och
hela huset skakade, då bullret i långa kårar ilade genom dess
grund och skvalpade våra koppars innehåll över bordduken.
Vi hade nästan slutat, då dörren flängdes upp och den gamle
sjukskötaren kom inrusande, alldeles gulgrå av förskräckelse.
— De komma! skrek han — de komma!
Kanonaden hade plötsligt tystnat och vi hörde hur hans
tänder slogo emot varandra.
— Fortet är taget! De slakta! De slakta! Göm mig för
Kristi barmhärtighets skull! Göm mig!
Gamle Dugald såg lugnt på honom över sin kaffekopp,
drack så sorgfälligt ur den och reste sig.
— Kom, så gå vi ner och ta emot dem.
Innan syster Maria följde honom, lade hon sin hand på
sjukskötarens skakande axlar och förde honom mot dörren.
— Gå upp i sjuksalen och bed med de andra, sade hon blitt,
under tiden ska vi sköta om det här.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
