Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fasthet och alla stora gärningar och beståndande verk, det
femte och största av elementer na — Andens.
Men jag hade ingen del i det, jag var icke vanvettig, jag
var mycket nykter och jag vämjdes vid min ljumma nykterhet
med en bitter känsla av avsmak vid mitt långa liv — varken
lyckligt eller olyckligt, varken fridfullt eller övermåttan
fridlöst, varken bättre eller sämre än de flestas, bara lika
sammanhangslöst och tillfälligt. Den stack mig som en kroppslig plåga
och något inom mig, som jag kuvat och förkrympt, som jag
icke kunde förstå, men ej heller längre hejda, reste sig i
döds-vånda och ropade efter något helande och förenande — en
sanning eller om jag icke var värdig en sådan, en villfarelse,
vilket som helst — — — Ty villfarelserna gå förbi och
försvinna, men troheten ger del i det som varar.
Ju längre tystnaden blev, ju ensammare och ängsligare
blev jag, ju djupare och mera frånvarande de två fanatikernas
leende — ett sådant, som brudar och döende le.
Tills — ett, tu, tre! en dov, skälvande knall splittrade
det och strök ut varje annat uttryck än vaksamhet från deras
ansikten. Ännu en och vi sprungo upp — så en till och därpå
förenade de sig till det djupa, brummande dånet av en livlig
kanonad.
— De börja tidigt i dag, sade doktor Dugald.
— Och det är sista valsen, svarade syster Maria helt glatt.
Hon gick mot dörren.
— Yart skall ni gå?
— Mah-Toh måste ha sin välling och kocken har ju rvmt,
svarade hon helt prosaiskt och försvann. Gamle Dugald följde
henne och jag linkade ut på balkongen. Det hade börjat dagas,
men den kalla, vita luften var redan så fylld av töcken och
rök från striden vid fortet, att man blott stötvis och
blixtsnabbt, ungefär som på en kinematografföreställning, kunde
uppfånga snabba, svaga glimtar av gevärseldens gula gnistor
och under fortets murar en vältrande svart massa, varur
utgick ett oavbrutet buller, dämpat till mummel av avståndet
och röken. Därpå drogs töckenslöjan åter igen och man stod
utanför och visste ingenting.
Den gamle sjukskötaren kom stapplande över gården
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
