Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
regnet kändes som lätta smekningar mot hennes ansikte. Det
liksom fyllde hennes tomma sinne med sitt lätta sus och
strilande och hon överlämnade sig åt det en härlig stund av ett
plantlikt lugn, formulerat i en tvekande, tafatt tanke: en
människas öde — hennes olyckliga öde — var det icke meningen
att det tyst skulle tagas och bäras så högt och fritt som
möjligt — så långt från en själv som möjligt? Om det fanns någon
mening alls så måste det vara den, ja, just den, att på grund
av att slumpen regerar människans liv bör den icke få regera
henne själv. Och ett öde, lyckligt eller olyckligt, i det stora
hela var det väl en bagatell just för att det var en slump som
utskiftat det? Denna tanke var full av sällsam, kall tröst.
Men sedan: ja, men det var ju hennes! Varför skulle just
hennes bli ont och tomt? Någon annans, någon annans, bara
inte hennes! Det fanns ju så många människor i världen,
varför skulle just hon bli udda?
Hon kom in på biografen och satte sig på sin 50-öresplats
bland den sedvanliga publiken — några arbetare, och åtskilliga
arbeterskor, en halt liten sömmerska, vilken synbart magrade
bort mellan var gång hon syntes på biografen, och några bänkar
bakom henne en sliten, liten puckelrygg, som alltid frenetiskt
applåderade dansnummer, småhantverkare, biträden i små
tynande affärer och så den vanliga stocken av uttjänta
gamlingar, vilka med en liten pension till skydd mellan sig och
hungern väntade på döden. Allihop voro de tarvligt, fattigt,
fult och härjat folk, vardagslivets tunnslitna offer, nummer och
nollor, vilka ingen räknade med eller lade märke till annat än
i klump, men som fingo leva ändå och verkligen också gjorde
det. Tack vare den brist på fördjupad reflexion, vilken
åstadkom att de togo livet sådant det föll dem i händerna, nästan
alldeles blottat, utan några av de drömmar och illusioner, det
hopp om ditt och längtan till datt, som folk med uppfostran,
intelligens och skolad fantasi brukar svepa in det i för att
slippa se det — nästan — ty alldeles naket har ingen sett
det — ingen, som sedan levat.
Sina slöjor och försköningsmedel tog detta fattigfolk från
följetongens berättelser om plötslig rikedom och makt, från
frälsningsarméns dövande larm eller från biograferna. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
