Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sträckte halsarna och sågo världens oåtkomliga under draga
förbi, alltjämt förbi. Det var ett billigt nöje, därför kunde
de komma ut med det. Längtan var också ett billigt nöje,
därför längtade de kanske. Mittibland dem satt fröken Jansson
och längtade även hon av hela sitt hjärta.
Ah, där var en bild!
Den var från Holmenkollen, en vinterdag. I förgrunden
knäböjde en ung man, som spände fast skidorna på en stående
flicka, vilken i en hastig blixt visade sitt mörka, leende
ansikte och sina stora, muntra ögon och sedan försvann — ingen
vet vart. — Men någonstädes lever hon väl, ty bilden var
nytagen, tänkte fröken Jansson. Medan hon stirrade på den
eleganta kvinnogestalten, som formligen blixtrande och
sprittande av levnadslust böjde sig fram och i ett glimtlikt
leende visade sina vita tänder för den besegrade unge mannen
vid sina fötter, hade hon gripits av en häftig och hatfull
avund.
— Att det bara fick finnas så vackra kvinnor, så lyckliga
kvinnor — kvinnor, vilka andades in kärlek och beundran
med luften och bara behövde tänka på att vara vackra och
glada! Hon satte händerna för ansiktet för att slippa se det.
Att det bara fick finnas sådana, då det fanns så förbisedda,
ensamma och olyckliga som hon! Aldrig hade hon sett någon
beundra henne, icke på mycket, mycket länge ens märka
henne med annat än möjligen medlidande! Hon bet sig i
läppen, ty hon kände tårarna likt en varm flod stiga upp inom
sig. Men hennes vana att gråta blev henne övermäktig och
hon brast ut i snyftningar. Det var dock lyckligtvis mörkt
i salen och hon dämpade dem med muffen. Föreställningen
var strax därpå slut, ljusen blixtrade hastigt fram och publiken
begynte att liksom motvilligt lämna salen. De hade nu på
denna torftigt artificiella väg skaffat sig en munfull av den
drömmarnas och illusionernas luft, utan vilken icke ens de
kunde leva. Nu slog dörren igen om dem och de ramlade
huvudstupa ut på sitt vardagslivs gråa gata — kanske litet
förvånade, liksom fröken Jansson, tafatt undrande, varför just
de skulle ha detta fattiga, trånga, som sitt enda odelbara
korta liv?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
