Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och bakom dem i skymningsdjupet andas
de hundra täppornas familj epark.
Man har sin egen lott i kolonien
ett trångbott stycke av naturens vår,
där på besök hos plantorna och bien
var söndag som en frihetsdröm förgår.
Och det är glädje med den gröna tegen
för dem, som äta fattigdomens bröd
—-stor som en grav den är, men jord som egen
får annars mången först när han är död.
Där räcker ljuset till för alla lika,
blå hägrar vidden som en framtidssyn,
och inga hesa skorstens visslor skrika,
och ingen stenkolsrök förmörkar skyn.
I grannbersån, där sitter hela dagen
en speleman och övar på fiol,
och käcka marscher blanda sig med slagen
av lärkor, lärkor gungande i sol.
Men dagen dör, och mot det skära ljuset
står tragiskt mörk fabrikernas kontur,
det kyler till och mycket blir förfruset,
som likväl närts av moderlig natur.
Så stängas åter paradisets grindar,
så tömmas hundra täppor till härnäst,
och under förstadsvägens sjuka lindar
bär det tillbaka. Slut är deras fest.
Arbetaren går hemåt med sin kvinna.
Det trötta barnet sover på hans arm.
De vandra släpande. Tids nog de hinna
det svarta fängelset i kvalm och larm.
Här börjar staden — deras hem. I nakna
kaserners skugga faller natten på.
Den lille börjar ängsla sig och vakna.
Sten, sten är vägen — det blir tungt att gå.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
