Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var sedlar, nötta och gröna och ärgdoftande, några
voro hopfästa med knappnålar. Bara den sista var styv men
glänste av fiskfjäll.
— Si, sade han och höll upp en tia. Kristina satte
datu-märke på den första vi sparde och lade i kistan. l:sta
september 1890 — si, här står det. Det stämmer nog, det, det
var sista resan vi gjorde med storbåten, då. Minns du vi sa,
att vi skulle försöka lägga av, då, femton om året till en ko?
Men när Janne dränkte sig, fick vi nog ta lite och ge käringen
hans. Så det tör väl vara tretton, fjorton år, nu, som vi hållit på.
Det vart tyst i rummet. Långt bortifrån kom något —
kanske följde det med sommarkvällen, som just nu brast sönder
i ett ljust dugg, innan den flöt samman kring skogarna. Man
kände, att svårigheterna, som varit, hade man i alla fall burit
tillsammans, sida vid sida. Det värmde till i en av den känslan.
Madam Fällström började bädda sängen.
Tankarna gingo nu helt lugna.
Kon — ja, nu äntligen skulle man få en ko. Det var inte
gott att tro — men sedelbunten där! Man fick skafla sig ett
mjölktag i stan, två kannor om dagen kunde man väl lämna.
Det blev sjuttio öre — stora pengar, det, och sån jämn
förtjänst! Och att själv få äta komjölk till gröten! Getmjölken
dugde den med, förstås. Men den var liksom så brännande,
rev upp matlusten bara. Komjölken, den kändes så rund och
söt och fet i munnen och satt under så präktigt.
Fällström gned sakta med händerna över låren och nedåt.
Nu kunde man väl anse, att man hade det bra nog ställt till
döddagar ?
Det darrade till i strupen på honom, han fick behov att
säga något:
— Ja, gumma, du har varit hjälpsam och duktig, du,
i dina dar.
Hon ruskade halmmadrassen, så att den sprakade:
— Åå, det är nog du som fått stå i mest, tänker jag.
Fällström gick i strumplästen till klockan och halade upp
loden. Den hade andnöd hela tiden detta pågick. Men så
slog den åter så brett och säkert, att det for en ständig trygg
våg genom rummet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
