Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
•• - - ■ ––––––––––––––––––––- -■
Ur Starka Hjärtan
tittade upp ibland bara, triumferande, med vattenpärlorna
som ett nät över sina stora, dumma ögon.
— Men försök att hjälpa honom! sade en herre. Far ut
med en roddbåt, åtminstone.
Ingen rördes — varför skulle man självmant beröva sig
ett sånt här nöje? Fällström hade sprungit upp på en gård,
rev bland ett par brandstegar efter en båtshake.
En rusig styrman stod i förn på en ångare vid kajen.
Han hörde herrns ord, fick väl en plötslig vision av en
blänkande medalj — kanske en summa pengar, insamlad på stående
fot av dessa på kajen där? — och så störtade han sig
huvud-stupa i sjön.
Nere i vattnet kom han med ens ihåg, att han ej kunde
simma, vinkade hjälplöst med armarna och upphävde ett vrål.
Två karlar, som efter många betänkanden beslutat att
försöka få kon i land, måste nu överflytta hela sin
räddnings-iver på styrmannen. Då de efter sju sorger hade honom på
kajen hördes ett triumferande rop:
— Si nu går kon åt helvete ändå!
Det bubblade och frusade därute. Ur en stor blå ring
kupade sig ett par stela ögon — kanske var det dumt i alla fall
att köra ned huvudet så där ? Böh — bö — öh — i plötslig ånger
tänjde hon ut halsen för att få nosen över ytan. Så sjönk hon.
En frossbrytning skar genom hela kroppen på Fällström.
Han stirrade på de vida vattenringarna. Herrn kom och
beklagade. Fällström bockade och bockade, försökte lyssna
riktigt. Alla hade råd att ge nu. Och man kunde ej låta bli
höra på dem, fast de stucko som knivar.
Han satte sig på en låda. Allt som skedde, skedde inne
i en dimma. Kaptenen gick ombord. Drängar körde fram
och lassade av. Människor sprungo med andan i halsen, skreko
och sprungo igen. Klockan klingade de tre slagen.
Landgången drogs in. Han fick en knuff, steg ombord.
Maskinen dunkade högt, det minsta, som rördes, gjorde
så ont åt huvudet. Nerifrån mellandäck hördes en gäll stämma.
En gumma berättade, hur geten hennes blivit jagad av en
hund i skogen och sprungit, tills hjärtat sprack. Så kär som
hon varit i den geten!
25. — Nationallitteratur, XXIX.
415
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
