Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
V» ■■ "i1-" ’C i*
Läran om tvenne Statsmakter
i det följande århundradet, Montesquieu. Hans bekanta
tredelning — lagstiftande, verkställande och dömande makt — blev
sedermera antagen av genevaren Delolme, av engelsmannen
Blackstone m. fl., liksom man även i Kants rättslära
återfinner densamma. Sedermera har Benjamin Constant hittat
på icke mindre än fem pouvoirs, men till det mesta är det
Montesquieu’s teori, som behållit fältet och ännu med naiv
tillit betraktas såsom ett axiom, ehuru av vetenskapen
längesedan vederlagd. I Norges författning, som eljest i realiteten
förnekar den, har den dock fått ett uttryck i Grundlovens
yttre redaktion, i det att dess huvudavdelningar B. C. D.
handla om: den udövende, den lovgivende, den dömmendeMagt.
Montesquieu skrev efter det att det kungliga enväldet i
Frankrike nått sin höjdpunkt: Esprit des Lois utgavs 1748.
Förebild och ögonmärke sökte han på andra sidan Kanalen
i Englands konstitution; ur henne abstraherade han politiska
läror, som under hans hand fingo denna franska form, vilken
så ofta visat sig vara villkoret för en idés europeiska
herravälde ; så även med teorien om tre statsmakter. Englands
författning blev från denna tid populär och det mäktiga öriket
har fått namn för att vara den politiska frihetens stamort,
”konstitutionalismens” rätta hem. Om det engelska
statsskicket karakteriseras av delningen i tre statsmakter, så bör
ju denna samma delning erkännas för ett politiskt ideal? Nej,
med förlov, denna slutsats är litet förhastad. Man förbiser
nämligen en mycket väsentlig omständighet.
Ty låtom oss undersöka, vem det är som styr England.
Något kungligt allenastyrande — det medgiver man —
existerar där ej. Månne det då är regenten med och genom
ministrar, som han själv valt: ”konungen i statsrådet”, såsom det
heter på svenska? Nej, de styrande äro ett utskott av
nationalrepresentationens majoritet, regeringen är ett ”verkställande”
organ för folkmakten, sådan denna är representerad av och
uttalar sin vilja genom parlamentet. Englands författning —
vilken lika mycket består av politiska coutumer, som av
beskrivna paragrafer — vet i själva verket numera ej av
något kungligt veto mot folkrepresentationens beslut. Kronans
veto begagnades sista gången för etthundrasextio år sedan:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
