Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bjudande gestalter för ögat visa sig mindre vidriga än de
äro, om de ej rentav synas vackra. ”En långfingrad herre”,
a lightfingered gentleman, är något mer presentabel
än en tjuv.
Med förkärlek begagnar sig eufemismen av skämtsamma
uttryck, ty skämtet äger den farliga gåvan att upplösa det onda
i något blott löjligt, och rycker det så på behändigt sätt liksom
utanför sedelagens dom v är jo.
Med full rätt kan man påstå att tjuvspråkens eufemismer
äro en hyllning som lasten ofrivilligt hembär åt ärligheten;
strävandet att kläda sig i det godas dräkt innehåller tydligen
ett erkännande av dettas högre befogenhet. Icke förty är det
visst att ett samhälle som vänjer sig att i förskönande uttryck
omtala låga handlingar är på en farlig väg — en väg som
tecknas iden av Kellgren citerade versen (där ordet sederna,
efter mönstret av fransmännens mceurs, står i en gammaldags
betydelse av sedlighet):
Anständigheten kom — och sederna försvunno.
Redan av Voltaire har man ett snarlikt uttalande: ”Ju mer
sederna förråas, dess mer försynta bli uttrycken; man menar
sig kunna återvinna genom ord vad man har förlorat i moral.”
Den som åt det onda giver vackra namn behöver ej taga
ut steget långt för att komma över den gräns där man betecknar
det goda med fula eller löje väckande uttryck. Vi kunna här
åter tänka på tjuvspråken. Den rättrådige medborgaren, och
framför allt lagens upprätt hållare, nämnes där gärna med så
förklenande uttryck som tydligheten kan tillstädja. Och de
moraliska följderna härav utebli ej. Vem skulle kunna känna
sig skyldig att visa aktning och lydnad för personer och lagar,
mot vilka själva språket hånfullt grinar? — Ingen skatt erlades
mera motsträvigt till drottning Margareta, än den som bar det
kända, smädliga prefixet. Och i våra gränsorter finner säkert
mången ett litet smuggleri mindre tryckande för samvetet på
den grund att ett lågsinnat språkbruk, om det ock ej hos oss
som hos judarna sammanställer ”publikaner och syndare”,
dock åt tulltjänstemännens namn har lyckats giva en
försmädlig anstrykning genom att dels anknyta det till det hund-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
