Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liksom Cronstedt på Sveaborg, fullkomligt glömde allt vad
militärisk plikt och anständighet ålade dem. Den fredliga,
vapenlösa befolkningen, som med slö likgiltighet åsåg olyckorna,
uppmanades till yttermera visso av generalerna att hålla sig
alldeles stilla. Inom några få veckor stod Napoleon i Berlin,
och den kungliga familjen var stadd på flykt till ryska gränsen.
Det såg ut, som om all fosterlandskärlek vore borta i Preussen,
och militärerna själva predikade i ord och gärning den argaste
försvarsnihilism.
Kriget fortsattes egentligen blott av Preussens
bundsförvanter, Sverige och Ryssland. Men vi regerades då för tiden av
Gustaf IV Adolf och miste Pommern på äventyret. Ryssland
led ett par svåra nederlag, men fick på sommaren 1807 sluta
freden i Tilsit, varigenom Napoleon gav Alexander tillstånd
att plundra sina båda bundsförvanter, Preussen och Sverige,
på sådana provinser, som Frankrike självt ej frågade efter. ”Av
hänsyn till kejsaren av Ryssland”, såsom det uttryckligen heter
i fredsfördraget, förunnade Napoleon konung Fredrik Vilhelm
att behålla sin tron och knappt hälften av sina länder.
Men hurudan var den fred, som Preussen fick köpa för
dessa dryga avträdelser ? Riket omfattade efter Tilsit knappt
så stor befolkning som det nuvarande Sverige. Dess förut svaga
välstånd var så gott som knäckt, statskassan var tom och
krediten försvunnen. Och dock måste 150,000 franska soldater
härbärgeras och underhållas ett helt års tid efter fredsslutet.
Och även sedan den stora ockupationshären avtågat, stannade
bortåt 50,000 man såsom garnisoner i de viktigaste fästningarna
ända till 1813. Hundratals millioner skulle erläggas i
krigs-kostnadsersättning, som dessutom gång på gång godtyckligt
höjdes av Napoleon. Preussen var inklämt emellan det
ofantliga franska väldet och Ryssland, och under sex år stod även
återstoden av dess tillvaro ständigt på spel. Napoleon
begagnade sig av sina penningefordringar till oupphörliga hotelser,
och det lider knappast något tvivel, att han, om tiden hade
medgivit det, skulle ha satt dessa hotelser i verket. Det var
Preussens lycka, att han skaffade sig för många järn i elden, och
att den ständiga dödsfaran sporrade de preussiska statsmännen
till de mest förtvivlade förberedelser att möta den sista kampen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
