Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
då kunskapen om sanningen i positivistisk anda upphöjes över
allt annat; en antikristlig period avkraftnaturalism,då den
”herremoral” predikas, vilken har till mål att framalstra
”övermänniskan”. Huvudexponenten för första perioden skulle vara
Unzeitgemässe Betrachtungen (1873—76), för den andra
Menschliches, Allzumenschliches (1876—80), för den
tredje Also sprach Zarathustra (1883—85), som på det hela
är Nietzsches huvudarbete och ett av den moderna litteraturens
mest glänsande och djupa konstverk. Men denna historiska
synpunkt får hanteras med varsamhet, om den ej skall leda
till ytlighet. Ty icke nog med att drag kunna urskiljas,
gemensamma för alla tre perioderna och f. ö. beståndande under alla
omslag i stämning och övertygelse (”jag har överlevat mig
tvenne gånger”), nämligen känslan av en egenartad
framtids-kultur (det profetiska draget), böjelsen för paradoxer, det
ohistoriska tänkesättet, den radikala individualismen och
aristokratismen. Grundmotsatserna föreligga och bryta sig mot
varandra inom alla utvecklingsfaser, om ock häftigare och
våldsammare ju längre striden varar. De ligga väsentligen
bredvid varandra, icke efter varandra. Men häri röjer sig icke
den egentliga tragiken i Nietzsches utveckling, utan denna
ligger däri, att kampens intensitet hos honom icke såsom hos
andra lyckligare naturer stiger till ett visst maximum, varefter
spänningen avtager och övergår i utjämning, utan alltjämt
stegras för att ända i obotligt vansinne. De elementer, som
oförsonligt bekämpa varandra hos Nietzsche, äro ett ytterligt
individualitets- och personlighetsmedvetande å ena sidan och
tidens naturalism å den andra. I det hela segrar det förra,
men den slagne motståndaren hämnas genom att så påtrycka
segraren sin stämpel, att denne själv forvrides till karikatyr
och framgången slår över i fiasko. Av det i hänförelsens
ögonblick sig blottande nya kulturidealet blir en smutsig blandning
av gott och ont — utan klara, rena linjer och utan makt att
gripa personligheten på annat sätt än såsom dimmig aning och
rusig stämning, av idealmänniskan blir övermänniskans ”blonda
bestie”, vars fot trampar på människoliv och människolycka,
och av sanningssökandet framgår såsom resultat: det finnes
ingen sanning. En så vidunderligt energisk start mot tankens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
