Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur VANDRINGAR OCH FÄRDER.
FJÄLLPIPAKE.
En gång, när jag var ganska ung, gick jag upp på ett
berg som kallades Dundret.
Innan jag begav mig ditupp, hade jag några dagar haft
kolossen för mina ögon. Det var, isynnerhet vid mulen dager,
något tungt och mörkt och skrämmande i de gråblå
välv-ningarna och de kallvita snöfälten. Det var en värld, ryckt
upp över den vanliga världen, en ödevärld, där man kunde
gå milvis, men där människor sällan färdades. Det göt sig
som ett förtonande åskdunder, det långa, mörka fjället, där
det sträckte sig med kullar och sänkor hän över skogarna och
myrarna och vattnen.
Jag var säker på att där skulle finnas fjällpipare däruppe.
En afton hade det kommit ned en liten flock, ända fram till
vallen vid gården — sandgrå fåglar med vita band över de
stora, varma ögonen och ett bälte av mörk orange under
brösten. De gingo där en stund, sen flögo de åter uppåt.
Trohjärtade, vänliga varelser, med hälsningar från det
skrämmande fjället: kom upp på vårt berg, och du skall se något
stort och ljust och ljuvligt!
Så gick jag uppför berget, genom skogarna, uppefter
fjällbäckarna, och kom upp där allt var naket, var het och törstade
och drack den smälta snön ur drivan, kände mig närmare
himlen, njöt fjällvindens svalhet, och såg den vanliga världen
djupt under mig, i färger som den eljest aldrig kläddes i.
I all denna härlighet längtade jag endast efter fjällpiparna.
Under de många år som gått undan sedan dess, har det jämt
stått för mig, huru underbart snart och vackert det den dagen
gavs mig, som med framräckta armar, det som jag drömde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
