Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
om. Hur, när jag äntrat de sista blocken på fjällsidan,
fjällfågeln gick upp ett steg framför mig och sakta släpade sig
över marken och lät mig förstå att det var hans bo jag funnit.
Pi-uh, pi-uh — det kom som ett svagt, svagt kvidande.
Det skulle inte bryta mot den stora tystnaden däruppe och
dock skulle det höras — en den mest hjälplöses bön om
förbarmande. Och bönen hade den fina skärheten hos allt det,
som har liv en vårdag på fjället — lapprosens doft och
rip-bärsblomstrens röda bräm på kalkarna och vindsuset som
stilla söker sig fram i det blekta fjolårsgräset.
Långt därefter kom jag åter till fjällpiparnas land. Alltid
sökte jag dem, men jag fick icke finna dem så ofta att icke,
när jag någon gång fann dem, mitt liv lyste upp till strålande
högtid.
Ultevis tuoddar! Ultevis högslätt!
Ultevis — hur längtan bändes i mitt bröst, när namnet
klingar! Hur ljuset brinner, hur fjällvärldens färger leka!
Från Lule vatten, den stora kallkällan, såg jag dem
speglade, härliga långa slänter, böljande tongångar i lila som
dallrade, glödde och brann, och druvblått, djupt, bottenlöst,
som en ymnighet av vin.
Det var mitt i natten, och vi vilade i duggregnet vid
Saltoluokte. Elden brann mot de svåra myggen, och luften
var kvav. Så knogade vi uppför slänterna, och gamle Tuolja
flämtade under sin börda. Han blev ond, när vi ville hjälpa
honom, rände förbi och vandrade, långt före oss, den
timslånga branten. De skulle se, att en lappgubbe kan gå i fjället,
fast skinnet stramar om ansiktets benvalkar och de vita
testarna klibba vid pannan.
Medan vi svettades i den gamles spår, märkte vi knappast
huru himlen klarnade, men när vi äntligen stodo däruppe, där
de stora slätterna lågo vida framför oss, var det strålande
dag. Över oss välvdes en blå oändlighet, och på ljungen och
kråkriset omkring oss låg det dagg och ett rosigt ljus från
den skära morgonen. Och ur ljungen restes ett fågelbröst, och
en hals sträcktes, och ett par stora, mörkglansiga ögon undrade
mot oss. Fjällpipare!—Piu-uh, piu-uh! Hur varm står icke
dina fjädrars färg — som sand i ökensolen. Hur grann din
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
