Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kvidande så svagt att det knappast hördes. Jag stirrade och
undrade om detta var levande livet, och sakta, undan för
undan, klarnade det för mig, som när ett landskap bryter
fram ur dimman. Det stillnade i min själ, som i ett segel när
vinden slocknat. Och glädjen, som oviss hållit inne,
spörjande om den fick lov att jubla, drog som värme genom mina
lemmar. Jag lät min stav falla, jag låg på marken och vilade.
Jag såg på det lilla livet och tänkte: för möda, tiofalt större
än min, är du lön och krona. Lilla duva, du lilla duva på
bergen!
När fjällpiparen såg, att jag inte ville följa honom,
be-gynte han röra på sig livligare, men han höll sig nära, ty boet
låg invid mig. Han sprang med nedtryckt huvud, vågrätt
över den mörka lavmullen med de grå lavarna, över det
purpurbruna kråkriset, över ripbärsrevornas torrbruna blad, mellan
lingonrisets vita blomklockor, mellan lappljungens små gröna
kvistar. Så stannade han plötsligt och rätade upp sig, sträckte
halsen och lät bröstet stå fram. Någon gång hackade han i
kråkriset eller dvärgvidet, kanske för att få sig att tro att
intet var på färde. Så begynte han löpa igen för att åter stå
där, högrest, undrande: skall du icke gå igen, du hör ju icke
hit, du, i den stora, långa freden på berget?
Ja, du har rätt, fjällfågel, jag är främling i ditt rike.
Eller kanske är jag blott den landsflyktige, ledd tillbaka av
blodets längtan. Kom igen lilla duva, och värm ditt rede.
Jag flyttar litet på mig, och du kommer til lsist. Du ligger
stilla, och du ser icke längre på mig. Du hackar milt och
sakta i strået som snuddar vid ditt bröst. Sen är du åter stilla.
De stora mörka ögonen stå orörliga, speglande alltet. Och
så sjunka vi in, du och jag, i fjällvärldens själ.
Långt därnere, långt därute breder sig oändligt land,
vildmark, ödemark, sjöar, skog och fjäll. Ett stycke utåt
råda än de vanda färgerna och skymta verklighetens småting.
Blekbrunt ligger myrens golv, med brunröd färg på stråk och
tuvor av dvärgbjörken och porsen. Mot dunkelgröna granar
lyser björkdungars vår. Och hör, hör, ropar inte göken?
Stränderna mot de långa vattnen stå taggade av
granarnas toppspjut, och utanför glittra och brinna millioner stjärnor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
