- Project Runeberg -  Sveriges national-litteratur 1500-1920 / 30, Essayister och vetenskapsmän. Finländska författare från 1900-talets början /
263

(1921) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

bilda gröngrått överdrag på stenar och trädstammar, utgöras
just av sådana föreningar mellan alger och svampar.

Ett kanske ännu märkligare exempel på inbördes hjälp
i växtriket har man i den förening, som ingåtts mellan växter
tillhörande de fjärilsblomstrigas familj (ärtväxtfamiljen) och
vissa bakterier. När man färdas fram över de ofruktbara
bran-denburgska sandhedarna överraskas man ofta av att mitt
på sandslätten se insprängda gula och blå lupinfält, vilkas
frodiga växt på ett märkligt sätt kontrasterar mot
omgivningens karghet, och är man av naturen en smula frågvis, undrar
man vilken fördold kraft som mitt i sandöknen förlänar
lupinen livets gyllene grönska. Kedan den gamle romaren Plinius
hade för 2,000 år sedan undrat över denna gåta, men svaret
har först givits för omkring tjugo år sedan, då tysken
Hell-riegel upptäckte att lupinen, liksom för övrigt även de andra
ärtväxterna, lever i bolag med en bakterie, som ur luften
förskaffar den det kväve, som den ej finner i den magra
sandjorden. Vad detta betyder för växten kan man förstå, om
man erinrar sig att äggviteämnena, som bilda huvudmassan
av den levande substansen (protoplasmat) i växten består dels
av kol, som växten erhåller ur luftens kolsyra, dels av väte
och syre, som upptages i form av vatten eller (syret) ur luften,
dels slutligen av kväve och svavel, som de gröna växterna i
allmänhet måste upptaga i löst form (som salpeter- och
svavel-syrade salter) ur jorden. Äggviteämnenas halt av svavel
uppgår endast till något över 1% och kan därför utan svårighet
uppdrivas även ur ganska mager jordmån; annorlunda ställer
sig däremot förhållandet med kvävet, vars procenthalt i
äggviteämnena uppgår ända till 16 %, och som sålunda måste
förefinnas i betydliga mängder, om ej kvävehunger skall
inställa sig. Nu består luften visserligen till fyra femtedelar av
fritt kväve, men detta är fullkomligt onjutbart för de gröna
växterna, som endast kunna tillgodogöra sig sådant kväve,
vilket redan förut är kemiskt bundet vid syre. Vad de gröna
växterna ej förmå uträtta kan emellertid med lätthet
presteras av vissa bakterier, som leva i jorden, och som
intränga i lupinens rötter, på vilka de förorsaka egendomliga
svulster, påminnande om ärtstora potatisar. I dessa knöl-

16. — Nationallitteratur. XXX.

263

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 20:44:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/snl2/30/0263.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free