Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Likt många monarker tålde han ej den allra ringaste
motsägelse, och en gång, då han frågade en beskedlig
bokhandlare, varför han — det var i en liten bokhandel, som
Norstedts själv ägde — ej lade fram flera Norstedtsböcker,
svarade denne stammande: ”Jag lägger fram dem, som jag
tror gå bäst.” Holm vände sig till mig, grep min hand
krampaktigt och sade: ”Hjärtat slog dubbla slag.”
Yid ett annat tillfälle kom en förespråkare för någon
liten nykterhetsorden upp och frågade, om han kunde för sin
förening få tillstånd att fira en sommarfest på Holms
egen-domsområde vid Brevik, Lidingön. Det hade nyss förekommit
ett litet tillbud till skogsbrand i trakten, och Holm svarade
barskt: ”Vill ni betala skogen, om den brinner?” och tillade
med sträng röst: ”Kan ni det, så tag hit pengarna”, varvid
han till den stackars karlens förfäran gjorde ett hastigt grepp
mot hans plånbok. ”Nå, låt gå”, sade han dock strax vänligt,
sedan fantasien om den eventuella skogsbranden förflyktigats.
”Ni kan gärna få vara där, men”, tillade han med resignerad
förtvivlan till mig, ”alla människor hunsa med mig och tro
mig vara ett mähä.”
Något alldeles särskilt komiskt var det att se honom på
Oscarsdagen gripa det första numret av Post- och Inrikes
Tidningar, då, såsom Knut Stangenberg säger i sin berömda vers,
”Postgumman slagit sitt stora slag,
den gudasända, sitt stora, sitt enda”.
Hans anlete genomlopp då hela uttrycksserien, allvar och
löje, den grönaste avundsjuka och den fryntligaste belåtenhet.
Och han förklarade, att allt vad ordnar hette faktiskt var
honom fullkomligt likgiltigt, ja, att han gärna ville skänka
bort sina egna, om han bara finge.
”Hövdingen” var bland hans bekanta och närmare
underordnade det namn man använde om honom, och det med allra
största skäl. ”Det är ord och avsked med hövdingen”, sade
man, och ofta hörde man personer yttra: ”Han må vara ilsken
som ett bi men drar sig aldrig själv för ansvar.” Men ganska
ängsligt var det att begära audiens. ”Du får ta dig en bräda
på ryggen och gå in till hövdingen”, hette det på kontoret,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
