Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans handstil — se underskriften på porträttet — säger
mycket om den klarhet, reda och kraft, som utmärkte honom.
Hans kladdar eller koncept voro som de ypperligaste
renskrifter, och jag vet ej, hur många arkivhyllor som kunde fyllas
av vad han personligen skrivit. Som till en mystisk kult eller
en högtidlig fest stängde han sig inne för att utarbeta en
svarsartikel eller en bolagsordning eller årsredogörelse och
gladdes sedan till kropp och själ, utandandes någon sorts
triumf, då han, röd i ansiktet av ansträngning och intresse,
med upprörd stämma och fotterna i nervös rörelse, så att
skorna knarrade, satt vid sitt lika ordentliga som rikhaltiga
skrivbord och läste upp sitt opus. Med ypperlig diktion och
så att alla bokstäverna, särskilt i ordet m-i-l-l-i-o-n, kommo
till sin rätt. Och så nedstoppades dokumentet i
skinnportföljen och, isynnerhet om det var fråga om någon viktig
strid, exempelvis om almanacksarrendet, fällde han huvudet
som en bisonoxe före angreppet och gick med korta och hastiga
steg genom den långa korridoren. Han brukade då instruera
vaktmästarpojken, vad han skulle säga i hans frånvaro, och
en gång, då han skulle gå upp till Hans Kungl. höghet
kronprinsen, sade han: ”Frågar någon efter mig, så säg, att jag
är hos kronprinsen. Vad var det du skulle säga ?” ”Att
häradshövdingen sitter på Kronprinsen”, svarade den troskyldige,
en sekund därefter djupt olycklige ynglingen. Att avlägsna
sig för en lunch var något, som han så ytterst ogärna gjorde,
att han en gång för mig, då han råkade på mig på ett
lunchställe, utbröt i de mest omotiverade ursäkter gentemot en
underordnad.
Holm njöt av arbetet, av offensiven, av triumfen. Han
älskade ”maktens fullhet”, som uttrycket nu lyder, och var
i sin lystnad efter makt, i sin stolthet, i sin våldsamma,
förbittrade häftighet som en naturmänniska. Och detta även i
sin naiva fåfänga, vilken var så ovanligt ursprunglig, att en
begåvad dam en gång utropade: ”Är han mera vilde eller
mera renässansmänniska?” Lätt till tårar hade han också
som Gustav Vasa, som de homeriska hjältarna, men samlade
sig efter dylika, ej sällan återkommande kriser till nya, ännu
djärvare tigersprång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
