Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
spädgrisar som offrats för dibarnets välgång, och om alla de
kelande känsloförnimmelser, vilka allt ännu fortleva i de
moderna språkens smeknamn med ordet gris i
sammansättningen. Förutom dessa zoomorfa arter, ägde grekerna och
romarna emellertid många andra slag av skallror, och dessa
leksaker voro så allmänna under antiken, att deras latinska
namn, crepundia, blev använt som en gemensamhets
-beteckning för barnleksaker i allmänhet.
Man föreställer sig helt naturligt, att ett så enkelt redskap
för lugnande och roande av de små barnen måste ha använts
under alla tider och hos alla folk. Ville man emellertid från de
lägre utvecklingsstadierna framdraga några motsvarigheter till
de antika och moderna barnskallrorna, så fick man nog ägna
sig åt ett rätt mödosamt sökande. När Lord Avebury (då
John Lubbock) år 1870 utgav sitt berömda verk om
civilisationens ursprung, kunde han skriva att han icke kände ett
enda exempel på att ett vildfolksbarn någonsin lekt med en
skallra. Den senare forskningen har förvisso gjort oss obenägna
att sätta en alltför stor tillit till förnekande påståenden (så
mycket mer som man i några förhistoriska, europeiska gravar
påträffat ett slags skallror, vilka enligt många arkeologers
mening böra uppfattas som leksaker för barn) men icke desto
mindre bibehåller åtminstone det faktum sin obestridlighet,
att skallrorna äro påfallande sällsynta som barnleksaker hos
de lägre utvecklade folk, om vilkas liv man äger någon säker
kunskap. Själva redskapet är visserligen välkänt i många
delar av jorden, men det användes hos vildarna som ett heligt
och hemlighetsfullt instrument. Det finns sålunda
neger-stammar, som avlägga sina eder över en framsträckt skallra,
och det finns indianfolk, hos vilka medicinmännen bota så
gott som alla sjukdomar med att skaka en skallra över
patienten. Det kan bero på en felaktig iakttagelse att man påstått
det indianerna dyrkat skallran som en gudomlighet; men det
råder intet tvivel om att skallran av dem använts som ett
medel att åstadkomma ett slags förening med gudomliga
makter. Det är med hjälp av dess skramlande och bullrande
läte som de sibiriska shamanerna arbeta sig upp till sin extas;
och det var under samma enkla musik som man i den klassiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
