| 131 |
Man spelar upp »Den Stumma» af Auber
Och unga, sköna anleten bli ljusa;
Galoppens hvirflar genom salen brusa,
Som italienska trikoloren klä’r.
Det är prins Humbert, som befaller här:
I alla smårum nektarbrunnar frusa,
Och fina löjen rosenmunnar krusa,
Och etiketten -- blundar snällt, mon cher!
Man skingrar sig i svala gallerier,
Lyss på musikens fulla harmonier
Och stirrar ut i natten stjärneklar.
Ett mörkrödt skimmer färgar golfens vågor:
Det är Vesuv, som kastar glädjelågor,
Väckt af en ton från Masaniellos dar.
| 132 |
Gå sakta -- stör ej dessa sälla två!
En ung husar, som vunnit epåletter
För sabelhugg på Solferinos slätter,
Är nu i värsta eld, han pröfvat på.
Ett svar han vill af ett par ögon få,
Så mörka, varma som Neapels nätter.
En röfvad ros han i sitt knapphål sätter:
På tärnans kind en ny ros födes då.
Som återskänk han skall från ärans bana
Snart hämta åt sin brud Venetiens fana,
Som själf han vridit ur fientlig hand.
Hvad deras fäder trängtade att skåda,
Det äga de, de unga sälla båda:
Ett fritt, ett starkt, ett modigt fosterland!
