| 232 |
Förstås, att också jag var på banketten,
Som vän af Polen och enthusiast,
Då heta hjärnor lade råd i hast
Hur grundligast man skulle knäcka jätten.
Jag minns nu icke riktigt alla sätten,
Men hos de fleste stod den tanken fast,
Att vore Polen tjänt med något hvasst,
Så vore hvassast svenska bajonetten.
Där föllo ord! Högt svällde talets flod
Och bar som guldsand ungdomshopp och mod.
Då knöts hvar hand, då flammade hvart öga.
Jag stod i fönstervrån -- mitt hjärta brann --
På aftonhimmelen, den mörka, höga
Ett präktigt stjärnfall lyste och försvann.
