| 273 |
1.
Man känner dig, man känner dig fullnog,
Lutetias Venus, född ur gatuslammet!
På scenen var du alltid offerlammet,
Kamelian, som ut till lilja slog.
Du for med spann i din Boulognerskog,
Guldpudrad, höljd i spetsar och i sammet.
Den förre älskarn gick till fots i dammet --
Med smuts du stänkte honom full och log.
I går champagne på Maison d’Or tillsamman
Med Storsultan. I dag absinth, helt fräckt,
Med herr Rochefort, en af din egen släkt.
Först guldregn, nektar och olympisk gamman,
Sist barrikaden och den röda flamman:
Stor världsbrand med petroleum-effekt!
2.
| 274 |
Rochefort, han flydde darrande och snopen
Med späckad plånbok och afrakadt skägg;
Du åter tömde bägarns beska drägg
Och log vid brandens sken åt hämnderopen.
Du fick direkte gå till afrättsgropen,
I sidan kittlad af en sabels egg,
Och gjorde, ställd mot blodbesudlad vägg,
Cancan-åtbörder för att reta hopen.
Med stelnadt trots omkring mungiporna
Du fick ett dunkelt uttryck af hjältinna,
Och lugn du riktas såg bösspiporna.
Ditt stoft blef genast likt en vacker kvinna ...
O Gud, hvad har din arma värld då gjort?
Hvad stundar än, då brottet dör så stort?
