| 213 |
Hvem är han, med bok under armen,
Den pilten i mössa och kolt,
Rödkindad och öppen i barmen?
Nu kan han sitt romerska carmen
Och är så belåten och stolt.
Ut vill han, vid sjön vill han leka,
Hans håg står till rosornas säng.
Hvem är hon med stämman den veka,
Som ville, men nänns icke neka,
Som ville, men kan ej bli sträng?
Hvad är det hon säger? Jag ber dig,
Och du måste lofva mig visst,
Att ej du bland dyn stiger ner dig,
Att ej du, när åter jag ser dig,
Är blodig och rifven som sist!
Kanhända han varningen gömde,
Kanhända med vinden den for;
Jag vet ej -- alltsamman jag drömde,
Och slutet på leken jag glömde,
Jag minns blott att pilten blef stor.
| 214 |
I lefnadens skiftande lägen
Hans gång blef som din eller min:
Hur spärrade träsket ej vägen!
Hur gaf han, för rosor benägen,
Ej törnet tribut af sitt skinn!
