| 235 |
Skolgossarne, ett obarmhärtigt släkte,
En stackars näktergal i snaran fått.
Han färgades med glitterguld och blått
Och släpptes sedan halfdöd ur sitt häkte.
Bland fåglarne en storm hans åsyn väckte:
»Fly, träl, till buren, förr’n vår näbb dig nått!
Slik gyllne dräkt föll ej på sångarlott.
Du näktergal? De äro grå, de äkte.»
Han flög till skogs och fann en enslig vrå
I dagg och dunkel. Så föll natten på;
Då fick han toner, sedan ingen störde.
Han sjöng -- nu var han åter näktergal!
Och välljud strömmade kring berg och dal,
Och hela skogen hänryckt stod och hörde.
