| 190 |
Farväl salonger, hem för prakten
I detta strålande Paris,
Där furstlig ledsnad nickar takten
Till pendeln på en marmorspis.
Farväl, I salar, dit man länder
I silkesstrumpor och i skor,
Och där i Guds och skräddarns händer
Sin salighet man anförtror.
Farväl, I rum med mattor mjuka,
Där hviskningen är samtalston,
Där man är rätt och slätt en kruka,
Fast man gått djärf mot en kanon.
Farväl, du guldbesmidda börda!
Jag vet ett hem i en faubourg,
Där tu ting äro oerhörda:
En gäspning och en robe de cour.
| 191 |
Då allt är svept i vinterdimma,
Och då på töcknig aveny
Vagnslyktorna i rader glimma
Och mötas och likt stjärnskott fly,
Då snön blir fälld i hvita flockar
På boulevardens nakna trän,
Och man kring Operan sig skockar
Att slåss om plats till
Då vet jag hvar, trots natt och vinter,
Jag finner sommarn under tak;
Han doftar i de hyacinter,
Som smycka några små gemak.
I denna stilla boning tronar
En fée, som heter harmoni,
Och af sig själf pianot tonar
En hemlig hjärtemelodi.
Ett ordnande och smakfullt öga
I minsta småsak skymtar fram,
Men guld och sammet finns där föga,
Så föga som ett korn af dam.
| 192 |
Där finnas inga Sèvres-vaser,
Ej jättespeglar öfverallt;
I en oval de blyga gracer
Sig spegla blott i half gestalt.
På bordet, bredvid arbetskorgen,
En diktvolym ej saknas får:
Hell, store fiende till sorgen,
Min Béranger med silfverhår!
Där finns Musset -- den oförvägna
Jungmannen uppå diktens slup,
Där finns Georges Sand, den varma, trägna
Pärlfiskaren på hjärtats djup.
En brasa i kaminen sprakar
Som offereld vid Gudars fest;
Till elden ställets genius makar
Fram länstoln åt en lycklig gäst.
Den muntra brasans sken begjuter
Pendylen, som till prydnad har
Merkur, då han på Argus sluter
De hundra onda ögonpar.
| 193 |
Kanske att tiden flytta tvekar
Sin lätta fot på detta golf,
Ty jag har märkt att visarn pekar
Båd’ sent och bittida på tolf.
Han dröjer mystiskt och orörligt
På samma siffra af emalj,
Fast ögonblicken oupphörligt
Förgå i evighetens svalg.
För den som har i denna kammar
Hvad han af ödets gunst begär,
Det blott är hjärtats snabba hammar,
Som säger att den stund är när,
Då det beklämda bröstet hämnas
På tvånget med en suck af lust,
Och böljan säll till spegel jämnas
Invid sin länge sökta kust.
