| 72 |
Den långa vintern bragte fall och skam
Och isen stelnade kring drakens stam
Och fångna klagade de frusna Bälten.
Hvad väldig hop af vargar sunnanfrån!
Hur själfva grafvens frid de bjödo hån!
Hvad täta blodspår på de hvita fälten!
Men så kom våren. Vintern samma stund
Sin dödsdom hörde från dess rosenmund,
Och friska vindar fyllde Dannebrogen.
Den underbara sträckte ut sin staf --
Och blommor sköto ur hvar hjältegraf,
Och böljan sjöng: än är jag Danmark trogen!
Det dundrade kring västerhafvets ö,
Och rökmoln svepte öfver skummig sjö,
Och blixten master splittrade med gamman.
Den dubbla örnen, rik af länders stöld,
En varning fick från Gud och Tordensköld
Och flyktade med vingen svedd af flamman.
| 73 |
O folk, som brottas mot en usel tid,
Om världen tiger vid din ädla strid,
Ditt eget element skall vittne bära:
Den gula Elbe står i Tysklands sold
Och mumlar doft om svek och lyckadt våld,
Men mörkblå hafvet brusar Danmarks ära.
