| 239 |
Ridån gått upp. Han står på upplyst scen,
Ser hufvuden i nattligt kaos bölja.
Som hafvet återkastar stjärnesken,
Ur dunklet tusen ögon honom följa.
En tystnad, som kan bifallsstormar dölja,
Har rådt en stund. Det är triumf dock re’n.
En gest, ett uttryck af passion allen --
Med högre färg sig tusen kinder hölja.
Där glänste till och slocknade en stjärna:
Du tillslöt ögonlocket, unga tärna,
Kring en rebellisk tår, du kämpat mot!
Ridån går ned och bravoropen skalla.
Då bifallsvågorna tillbaka svalla,
De lämna lagrar kvar vid konstnärns fot.
