| 198 |
Arma telning lilla, nyss i skogen spirad
Upp ur bädd af vilda smultronblommor sirad,
Nu du står på torget, sandbeströdt och krattadt
Och af höga, hvita murar omkringfattadt.
Ej i tjärnens spegel får du dig betrakta,
Känna ränniln sippra under mossan sakta,
Låta sångens fågel vid ditt hjärta bygga,
Vallbarns söndagstankar trofast öfverskygga.
Nu du står och trånar här bland grus och stenar,
Stundom hvassa saxen stympar dina grenar;
Knappt de skygga hjärtblad fram ur höljet bryta,
Förrän damm fördunklar deras rena yta.
Stadens flärd och oro stämma kring dig möte,
Synd och sorger hviska här i kvällens sköte.
Knappt din gröna brudkrans första gång blir bunden,
Förrän stoftet sudlat den i knoppningsstunden.
| 199 |
Därför som af blygsel späda kronan sviktar,
Då för blomstermästarn du ditt öde biktar,
Ack, med fläckad fägring, främling och allena,
Skyld i dina lockar liksom Magdalena!
