| 250 |
Genom skogens gröna kronor,
Glimmande med stänk af guld,
Ljuder chör af kvinnoröster
Smärtefull och dock så huld.
Unga, bleka sångarinnor,
Sägen, hvilka ären I?
Arm i arm de långsamt skrida
Sällsamt leende förbi.
Ack, nu ser jag allting tydligt --
Själsomtöcknad skaran är.
Vakterskorna gå bakefter,
Hospitalet ligger där.
Vid de armas aftonvandring
Här i solnedgångens prakt,
Minnets brustna strängar dallra
I en gammal visas takt.
| 251 |
Anden, famlande och fången,
Flyktar i din famn, musik,
Väcker till ett skenlif åter
Döda känslors sköna lik.
Men en rysning skakar lyssnarn:
Dessa toners rikedom
Återklingar ej ett inre,
Denna fagra form är tom.
Tom är sången, som ej lefver
Af ens eget lif i dag,
Som ej växt till troget hölje
Kring ens eget hjärtas slag.
Ve, att med förbundna ögon
Söka följa diktens stig
I en värld, som obegriplig
För ens blick har slutit sig!
Spöklikt sköna melodier,
Utom hörhåll fly jag vill.
Sången själf kan ej befria,
Det hör endast lifvet till.
