| 166 |
Lätta språng på förstugolfvets stenar
Och en liten klockas muntra ljud!
Det är geten, som i fyllda spenar
Bringar sundhet åt min hjärtebrud.
Brunhylt flicka med sin blanka stäfva
Och det täcka, lekfullt ystra djur
Framför väggens röda kalkgrund sväfva
Som en fresk uppå Pompeji’s mur.
Låt mig stryka lent den fina raggen
Af orangeblommans hvita färg:
Fuktig än den känns af honungsdaggen
Från Sorrentos betes-rika berg.
Lilla hälsogifverska! Du ströfvat
Natten öfver fritt i skog och mark,
Än hos frodig klöfver har du töfvat,
Än där timjan doftar söt och stark.
| 167 |
Kanske har du sett hur fauner lekte,
Lustigt stegrat dig i nymfers dans,
Känt, hur deras mjuka armar smekte,
Se’n du fångats med en blomsterkrans.
Månne ej i månskensdalen rördes
Luftiga cymbaler utan ljud?
Månn’ du ej som låtsadt offer fördes
Fram åt Pan, den store skogens gud?
Bar du icke hem från gudalunden
Denna underbara hälsoflod?
Bor ej där, med lifvets saft förbunden,
Gyllne ålderns ljusa lefnadsmod?
Älskade, ej mera dystert grubbla!
Här står hälsans rågade pokal:
Se, mot randen höjs den varma bubbla,
Och kristallen färgas i opal!
