| 113 |
Farväl till Tunis och Goletta
Och ut i brisens friska bad,
Där ingen landvind kan berätta
Om dofterna i beyens stad,
Ut från de innestängda gölar,
Där hafvets sälta sättes af,
Och där en ensam buffel bölar,
Till knäna i en vattengraf!
Från kusten och dess feberdimma,
Vår brune roddare, ro på
Mot reddens fjärran blanka strimma
Och ångarn färdig strax att gå!
Välkommet Medelhaf, som rullar
I djupaste ultramarin
Med skum på glitterströdda kullar
Och muntert springande delfin!
Vid raska årtag flyger slupen
I morgonluft och morgonsken,
Och droppen gnistrar, öst ur djupen,
Lik oinfattad ädelsten.
| 114 |
Sjöfågel svärmar rundt omkring oss,
Och skimrande i solens brand
De rosenfärgade flamingos
Sig höja flaxande från strand.
En ås med några hvita prickar
Där borta blånar öfver våg.
Och på vår fråga roddarn nickar,
Att det var där Carthago låg.
Hvar äro nu dess tusen segel
Som glänste här så stolt och tryggt?
Hvar är den bild på ytans spegel,
Som sågs vid vattenfågelns flykt?
På kusten strimmigt sammanflyta
De hvita punkter efter hand.
De sista pärlorna sig knyta
Till minnets rika pärleband.
Farväl I syner underbara
På Afrikas, på sagans jord!
Re’n skeppet ger signal att fara
Och ångan hvisslar gällt: ombord!
