| 221 |
Vid soluppgång låg slätten
Af daggen öfverandad,
Uti en doft af torfrök
Och morgondimma blandad.
På järnvägsskenan blänkte
Den första varma glöden;
Där gick på inspektering
Också en banvakt -- döden.
Han lade sig i kurvan
Att vänta tyst och tåligt,
Där trä’t i ett par syllar
Förmurknadt var och dåligt,
Då rasslar det i fjärran,
Allt närmare det brusar.
Emot benrangelsmannen
Med ilfart tåget rusar.
| 222 |
I stoppade kupéer
De sofvande sig sträcka,
Snart skall man vid stationen
Till frukosten dem väcka.
Blott en, den lille gossen
På tredjeklass-biljetten,
Är vaken och från fönstret
Hans ögon sluka slätten.
Till skolan ensam skickad,
Han gör den första färden,
Hans blick har tusen frågor:
Alltså, det här är världen?
Nu kommer det -- nu döden
Är blott en tum från lifvet ...
En utsträckt benhand stjälper
På sned lokomotivet.
En stöt -- en ångestkorus --
Då plötsligt allt står stilla.
I ögonblicket döden
Fått sikte på den lilla.
| 223 |
Och han, den fruktansvärde,
Som intet kött skall spara,
På gossens panna läste:
Den låter du än vara!
Ur öppnade kupéer
Den skrämda skaran strömmar,
En iskall kåre jagat
På flykten alla drömmar.
I örat döden hviskat
På sina undersåter:
Den gången var det nära --
Men minns, vi råkas åter!
Blott gossen, lyckoprinsen,
Med ögon barnsligt klara,
På banans spillror leker --
Hvad vet väl han om fara?
Hans trygghet delar med sig,
Man känner sig helt lättad:
Den bromsnings-apparaten
Är makalöst inrättad! --
| 224 |
Och allt som solen höjdes,
Svann skuggan bort af döden,
Som gick sin väg att grubbla
På mänskors lott och öden:
Du unga blonda hufvud,
Din vän jag ej fick vara.
Nu står där på din panna
Om lycka och om fara.
